”Love is what we are born with, fear is what we learn”
I lördags förberedde jag mig för att tävla i Kil. Jag har alltid gillat att tävla där. Deras spjutbana är snabb. Vädret är för det mesta soligt och vinden bra. Jag har många minnen ifrån tävlingar på denna arena. De flesta minnena är bara glada sådana (som att jag efter varje tävling i Kil åkte och köpte godis med pappa i butiken där man kunde hyra film), men i lördags var det däremot ganska så mycket jobbigare.
För dig som inte följt mig så länge så har jag innan denna säsong dragits under en längre tid med ett axelproblem. Det började smyga sig på under sommaren 2011, vilket gjorde att jag fick avbryta den säsongen. Under ett år kämpade jag med att få bra hjälp, men utan större framgång. Säsongen 2012 gick likaså till spillo. Efter att ha jobbat riktigt bra med rehabilitering under våren så inleddes säsongen troligtvis lite för tidigt när jag gick ut och kastade på lag-SM i Göteborg. Redan i första kastet smällde det till och axeln drog ihop sig som i kramp. Det tog lång tid innan jag på ett normalt sätt vågade röra armen bakåt i en cirkelrörelse. Tack till Marie Ferré som den sommaren fick mig att börja träna mycket ryggsim; detta lurade min hjärna och till slut kunde jag göra bakåtrörelsen stående och vevande i luften. Jag jobbade sedan vidare med sjukgymnast Kari och fick riktigt bra stärkande övningar samtidigt som jag på detta fick bra behandlingar och massage.
Under hösten och vintern, även våren, har det gått riktigt bra för mig. Jag har kunnat ligga på en bra nivå med kastträning och prehab liksom kontinuerlig vila och förebyggande massage. Vad min baksida axel däremot inte fått ”träna” så mycket på är att på en hög intensitet maxkasta. Egentligen är det ju två år sedan jag på riktigt kastade max. För mig är det ofta stor skillnad mellan tävling och träning. Vad som nu ”hänt” är att jag blivit ganska stum och stel i muskulaturen kring skulderbladet och latsen i och med att säsongen på riktigt dragit igång. Detta gjorde att jag i förra veckan fick avbryta tävlandet på grund av en strålande känning ut i handen: triggerpunkter och stelhet som i kombination inverkar. Jag är inte skadad. Jag är inte svag eller orörlig. Jag har däremot insett att jag nu under tävlingssäsong måste vara än mer noggrann. Jag har kämpat på riktigt bra och tagit mig ur skadeperioden. För mig handlar det om att inse och acceptera och rentav tänka att jag kanske inte är 100-procentig ännu för då blir jag än mer försiktig och ser till att sköta mig bra även under sommaren. Visst är det så att jag som tävlingsmänniska vill se resultat. Efter att han inlett säsongen med nytt personbästa så vill jag självklart ha än mer. Men Elisabeth, stressa inte. Detta har jag insett idag. Acceptera att du fortfarande måste jobba mycket med stretch, simning, prehab och behandlingar. Du kommer fixa detta.
Ja, det svåra är bara att acceptera. Att inte känna misslyckande. Att inte bli rädd och orolig att det ska bli som förut då jag vaknade flera gånger per natt och fick vända mig för att jag inte kunde sova på min högra axel (så var det när jag var skadad). Min pojkvän sade till mig efter tävlingen i lördags, när jag grät mot hans axel, att han är stolt över mig; stolt över att jag efter två kast valde och kunde ta beslutet att avstå de ytterligare fyra kast som vi hade. Idag, några dagar efteråt, när mitt huvud och mitt mentala jag har fått fundera, så är jag själv glad över att jag inte påfrestade axeln mer. Det kommer viktigare tävlingar längre fram i sommar. Framförallt har jag lärt mig att under tävlingssäsong måste jag bara sköta massage och ”genomblödning” av kroppen än noggrannare. Så kanske var denna föregående vecka en påminnelse till mig så att jag kommer ihåg att ta hand även om latsen, ja, latsen ja glöm inte att stretcha den, så att jag kan få en hel säsong.
Hur som helst, för att inte stressa och ge kroppen chans att återhämta sig lite och få in några extra behandlingar så kommer jag troligtvis att avstå Foksam Challenge i Uppsala. Beroende på när jag känner mig redo så kanske jag letar upp en annan tävling under midsommarhelgen.
Det är okej att bli ledsen. Det är okej att bli frustrerad. För mig är det bara ett tecken på att det jag håller på med är viktigt för mig. Än har jag inte gett upp.