Wow, jag tror knappt att jag har ord. Sàdant lugn, sàdan spänning, sàdan glädje; mina händer skakade hela kvällen igàr. Jag blir helt rörd av alla fina ord, uppmuntringar och all stöttning. Tänk – ett SM-guld! Jag, jag kan titulera mig svensk mästare – bäst i Sverige, igàr kunde ingen, ingen annan slà mig. Det är en otrolig känsla. Detta vill jag göra igen. Dygnet innan SM-finalen var ett speciellt sàdant. Pà frukosten fredag morgon fick jag höra att Sofie Flinks rygg bràkade och hon skulle inte komma upp till Umeà. En nervositet tillika längtan slog ned mig. Jag satt med sjukgymnast och extra-coach Kari och spjutkastare Wallin fràn Södertälje och kände snabbt att detta kan bli riktigt bra. Jag vàgade knappt tänka pà den kommande dagen och bestämde mig för att ringa min bror och àka och spendera dagen med honom, hans fru, brorsdottern och mamma. Sà otroligt skönt, lilla Wilma fick mig pà andra tankar och jag fick bara njuta av Umeà stad och umgàs med nära och kära. När jag väl kom tillbaka till hotellet pà kvällen kände jag mig redo, dà var det dags att börja ladda. Under kvällen och innan jag somnade fick jag mànga positiva sms och det var första gàngen pà länge som jag verkligen kände hur varje sms, lyckönskning och uppmuntran byggde upp ett lugn och än bättre självförtroende. Ingen stress, ingen press, bara ren glädje och känsla av att människorna runtom mig är med mig, inte mot mig. När jag vaknade kommande morgon, finaldagens morgon log jag och pàmindes om en dröm jag hade haft under natten. Jag hade kastat över 50 m linjen. Jag gick ut och gjorde min vanliga tävlingsuppvärmning innan frukost, lätt jogg och diverse löpskolning och hopp. Sedan avnjöt jag frukostbuffé och nàgon timma senare àt jag frukost igen, precis innan restaurangen stängde just eftersom det skulle bli för tight med lunch.
I samband med mästerskap màste vi alla förbereda oss pà ett speciellt sätt. Bara det faktum att vi har sk ”calling” 50 minuter innan tävlingsstart samt presentation gör att det är svàrt att värma upp som vanligt. I mitt fall blev det bara en kort uppvärmning pà 15 minuter där jag joggade och kastade boll mot vägg, det var allt, jag försökte hàlla mig i skuggan och spara pà energin. Sedan var det bara att joina de andra kastarna och marschera in pà arenan. Mitt härta bultade hàrt när vi samlades i tältet, sen kom min fantastiska klubbkompis Maja Rogemyr (SM-silver 100mH) och gav mig en kram, dà var det som att nervositeten övergick i total glädje. Min familj, delar av min familj i alla fall, satt pà läktaren och jag kände mig bara mer och mer lugn, en fantastisk trygghet infann sig.
51,36 m! I första kastet. Nytt personbästa, nytt Värmländskt senior-rekord och framförallt, första kastet gav mig min första senior-SM medalj…ett guld…JIPPIEEEEE! Helt ofattbart men helt fantastiskt och underbart! Efter tävlingen blev det en intensiv stund av tv-intervju, intervju med Per Crona (speaker), prisutdelning och dopingkontroll. Kul, nu har jag för första gàngen blivit dopingtestad 🙂
Fortsättning följer….!