Jag har aldrig varit med om något liknande, en sådan publik…arenan dånade, jag kunde knappt höra vad min tränare sade och det var som att hela jag skrattade åt hela upplevelsen. Något som jag är väldigt stolt över är att jag tagit mig tillbaka; denna sommar blev det två ’riktiga’ tävlingar i form av SM och Finnkamp. Jag är positivt överraskad över att jag klarade av att hålla mig ganska så lugn under tävlingen, framförallt blev jag inte nervös eller skakig på något sätt. Det som var svårast att hantera var allt som hände runtikring, dvs den grymma publikens ljud och skrik och känslan av att jag också blev väldigt ivrig. Jag kunde nästan känna att jag ville springa lite för fort och glömde de små teknikdetaljer som för mig är viktiga att tänka på i tävlingssammanhang. Men, nu vet jag, nu vet jag verkligen hur jag reagerar över något sådant här. Nu kan det bara bli ännu bättre. 🙂