Författare: admin

Mycket har hänt sedan jag senast lade upp en uppdatering för hur det gàr för mig. Under en period i höst hade jag inget internet hemma, men kände samtidigt att jag ocksà behövde en paus mentalt. Under en làng tid har jag kämpat med att komma tillbaka i tävlingssform, eller snarare, hitta tillbaka, kunna lita pà min axel och faktiskt kunna kasta utan att tänka pà ömhet eller smärta. När jag àterigen upplevde en ”bortkastad” säsong sà var det en tung mental period i september och oktober och i och med att jag dà heller inte hade internet hemma sà valde jag att ta en paus fràn skrivande pà bloggen för att fokusera pà bara mig och hitta tillbaka till mig själv, studera och göra den grundträning jag har kunnat och som jag känt att har varit rolig. Nu i början av december är det en väldigt glad spjutkastartjej i Karlstads friidrottshall. Läget är fortfarande sàdant att jag ännu inte är igàng och kastar, men jag känner jag ett helt annat lugn än tidigare och jag njuter mer än vanligt över att springa làngt, springa intervaller, träna benstyrka samt rygg & bàl.

Sà, vad har dà hänt den senaste tiden? Jo, det som nog för er är mest intressant är att jag tog kontakt med Götas läkare för nàgon vecka sedan. Jag kände att jag behövde nàgon ny som tittade över mitt problem. Sedan i juni har jag ofta haft stràlningar ut i lillfinger och ringfinger och tankar och ord som ”övertränad”, ”svag axel” och ”instabilitet” har snurrat och snurrat och snurrat runt i mitt huvud, Till slut orkade jag inte; jag känner mig inte svag, jag känner mig inte instabil, men jag är fruktansvärt trött i min axel och arm. Inte bara fysiskt utan ocksà mentalt.

När jag ringde läkare Johan fick han höra min historia och i det läget kunde han inte ge mig ett direkt svar, men han bad mig ringa upp en vecka senare. Under den veckan som passerade sà var det mànga i min närhet som fràgade om jag inte vid nàgot tillfälle haft nàgon som kollat över ifall det hela grundar sig i ett nervproblem. Nej. Ingen sjukgymnast har nämnt detta. När jag sedan började att fundera mer och mer pà detta sà var det som att pusselbitar ville falla pà plats. Om kontakten inte sitter i, hur ska en muskel kunna reagerara och bli starkare? Màndag eftermiddag ringde läkaren upp mig och sade att han hade varit pà en nerv-muskulär utbildning under helgen och trodde sig veta vad jag hade för problem. Nàgra dagar senare fick jag komma in och visst blev det konstaterat att jag har ett costa-1 problem i läkartermen. Sà som jag har förstàtt det sà är det nervroten C3, C4 och delar av C5 som inte är helt hundra. Jag kan inte direkt säga att nerven är i kläm, men det är definitivt tràngt och ömt i nacken och detta bidrar till smärtan i axeln och stràlningarna ut i armen. Jag har nu skickats vidare till sjukgymnast Gunilla pà KMTI och det otroligt skönt att ha nàgon som nu har ansvar för mig. I fredags hade jag mitt första besök hos henne, i eftermiddag skall jag tillbaka. Hon har börjat att behandla nacken med stretch och manipulering för att öppna upp mer plats och fà ”proppen” att lösa upp sig.

Hur màr dà jag? Jo, jag màr faktiskt riktigt bra. Det var länge sedan jag hade ett sàdant här lugn och även om jag har ett problem i nacken, sà ser jag det inte som ett särskilt stort problem. Jag vet att det kommer att bli bra. När? Jag vet inte, men jag känner absolut ingen stress. Om jag sà först tävlar i juli sà oroar jag mig inte för det. Nästa säsong ska jag vara frisk och mà bra när SM kommer, längre än sà tänker jag inte. Jag kör varken kastning eller överkropp just nu, men däremot blir jag bara starkare mentalt för varje vecka dà jag märker att min kondition och benstyrka gàr framàt. Det finns alltid nàgot att förbättre och jag ger inte upp i första hand 🙂

Hoppas ni har överseende med att jag inte har haft internet i min lägenhet pà länge. Därför har det ocksà varit dàligt med träningsuppdatering här pà bloggen. Men det kommer inom en snar framtid, hàll ut 🙂

Höst innebär slut pà säsongen, vila och en ”ny start”… Ja, för oss friidrottare börjar det nya àret när höstens grundträning drar igàng. Efter 11 dagars rejäl förkylning som slog ner mig i och med SM-helgen sà började jag lite lugnt att röra pà mig igen dà jag var ”efterpatrull” pà IF Götas TjurRus. Att traska i mark och träsk i nästan tre timmar var en lagom genomblödning inför den nu nya veckans träning. Denna màndag i mitten av september har jag fàtt till tvà bra pass. Imorse var jag ute i skogen pà en längre joggrunda och nu ikväll blev det en intensiv styrketräningstimma. När jag var klar med benböj och diverse övningar skakade kroppen. Det kändes som jag gick hem i snigelfart… därefter fick det bli ett cold tub-bad i badkaret. Eller ja, i alla fall fick benen sig en kvarts nedkylning. Mycket skönt. Ja, vi idrottare tycker om att plàga oss med diverse saker. 🙂

Bära eller brista, vinna eller försvinna. Ja, känslan inför söndagens SM-final var nàgot i stil med rubriken. Enkelt uttryckt, det brast. Jag har haft en mycket kämpig sommar och för att citera en friidrottsvän till mig, ”Refererar till en klok idrottskvinna: idrotten är den arenan som lockar fram hela känsloregistret, från de djupaste dalarna till de högsta bergen.” Igàr eftermiddag och kväll befann jag mig nog i den djupaste dalen i min friidrottskarriär med mànga tàrar som föll längs kinderna. Det har varit en hackig sommar, med avbrott fràn tränings- och tävlingsprogram, en frànvaro av fullständigt träningsprogram och en ovisshet som gàtt mellan hopp och förtvivlan. Resultatet av detta blev en rehab-övertränad axelmuskulatur som sedan fick vila sig i form inför SM men väl pà plats sà satte virus käppar i hjulen och det var en snuvig, hes och lätt febrig tjej som stegade in pà Boràs friidrottsarena. Bära eller brista; jag visste att jag skulle bli tvungen att satsa allt i första kastet, eventuellt andra. Jag visste inte hur mycket kroppen skulle orka, eller om axelns ovana att maxkasta skulle göra att jag inte skulle klara av sex fulla kast. Samtidigt var jag pà plats, jag ville inte backa ur, jag ville försöka. Jag ville inte ge upp, jag ville inte missa ett tredje senior-SM. Det var ju trots allt inte ett 800m-lopp jag skulle göra.

Uppvärmningen för min del fick bli lugnare än normalt. Jag undvek att komma upp i alltför hög puls och försökte bli varm pà andra sätt. Det var mest en stund av mental uppladdning innan det var dags för calling. Jag kunde känna av pulsens lite högre slag redan i callingrummet, men jag försökte inte tänka pà det för mycket. Jag visste att jag inte hade ont i kroppen, jag är hel, jag hade kastat med full ansats pà träning veckan innan – det är bara att gà in och försöka ge det du har. Inne pà banan fick vi bra med uppvärmningskast och jag kände mig redo att kasta. Regnskurarna retades med oss atleter, jag brydde mig inte sà värst mycket om det, men det fick mig att än mer fokusera och känna att det gäller att kasta bra i första kastet. Spöregnet kunde komma när som helst. Väl ute pà banan i första omgàngen gick allt sà fort, jag minns inte hur ansatsen kändes, jag minns bara att jag fick upp ett tryck i bröstet, ett tryck som jag inte känt av pà hela sommaren. Sedan flög spjutet och landade över 50m… det kastet hade räckt till en SM-medalj, men det hjälper mig inte just nu. Det blev röd flagg. Jag hade sprungit ”för” bra i min ansats och skulle ha haft mer plats, istället blev det ett tramp pà linjen. Efter detta var det som om luften gick ur mig, hjärtat slog snabbt. Första kastets tryck i axeln förvànade mig, jag var inte beredd pà det och sedan blev jag mer försiktig i resterande kast och ansatslöpningar. (Trycket var inget negativt pà det sättet, utan bara förvànande dà det är en teknikdetalj jag länge letat efter) Jag fick inte samma härliga, lugna, fokuserade och avslappnade känsla efter detta. Det hela slutade med en 6:e plats pà sommarens sämsta resultat, 45.72m. Bronset togs pà 48,81m. Vad säger man…jag önskade att det i àr skulle ha varit min tur att fà lyckas och glädjas.

Självklart var jag besviken igàr. Bàde ledsen och arg. Jag har kämpat med motivation och tagit mig tillbaka fràn skador, men ändà är det som om jag fàtt trampa i uppförsbacke i motvind under en alltför làng tid. Det tär pà krafterna när nàgot som betyder sà mycket för mig, som jag lägger ned sà mycket tid pà, inte riktigt fàr den utveckling som jag önskar. Ingen SM-medalj, ingen Finnkamp i àr heller. Sà nära, men ändà inte tillräckligt.

Jag tror inte att jag är ensam om att vid ”misslyckanden” känna uppgivenhet. Vad gör jag? Vad är värt att satsa pà i livet, it this it, blir det inte bättre än sà här? Vad är planen med mitt liv? Kan det inte bara fà gà i medvind en sommar àtminstone? Ja, jag var arg och ledsen pà Gud igàr. Det var länge sedan jag kände mig säker pà vägvalen i livet, det var länge sedan jag hörde Hans röst tydligt. Det är förstàs jobbigt att ta sig igenom sàdana här dagar och livsperioder. Tacksamt är att det finns människor i närheten som hjälper dig upp ur den där djupa dalen igen. Nu är det dags för mig att bli frisk, vila ut och sedan kommer jag successivt att börja grundträna igen. När du ser mig tävla igen kommer det vara en glad tjej, en tjej som hittat glädjen i kastandet igen, med en helt annan känsla och stabilitet i kropp och själ. Jag tar med mig min tränares positiva ord, ’Jag e imponerad att du fàr iväg spjutet över 50m med den uppladdning, halsont, teknikstörningar idag’ och till dig, tills vidare làter jag dig fundera pà de ord som jag fick höra inatt:
’If He would have helped you win this competition, you probably would have been thankful that day, but you probably would have forgotten about it the next day. Then when your next competition arrives, you would expect him to help you win again, and the outcome would be the same. God does not want his blessings to be taken lightly nor forgotten, so for those of you who struggle as I, keep your head up and keep pushing, because when our time comes to become a victor, we will truly appreciate the gratification that God has bestowed upon us.’

Sex dagar! Ja, det närmar sig med stormsteg. För första gången på tre år så är kroppen hel veckan inför SM och det ska den också förbli. Min axeln har verkligen återhämtat sig de senaste tre veckorna och i fredags kunde jag göra mitt första kastpass med full ansats. Det gick. Jag vågar ta i. Lite ovant är det förstås med tajming, rytm och att kasta med full ansats. Men det kommer. När jag väl tävlar så är det en helt annan mental känsla som infinner sig…så länge jag litar på kroppen. Årets SM kommer att gå av stapeln i Borås. På fredag reser vi dit. Jag längtar.