Kategori: Nyheter

Wow, jag tror knappt att jag har ord. Sàdant lugn, sàdan spänning, sàdan glädje; mina händer skakade hela kvällen igàr. Jag blir helt rörd av alla fina ord, uppmuntringar och all stöttning. Tänk – ett SM-guld! Jag, jag kan titulera mig svensk mästare – bäst i Sverige, igàr kunde ingen, ingen annan slà mig. Det är en otrolig känsla. Detta vill jag göra igen. Dygnet innan SM-finalen var ett speciellt sàdant. Pà frukosten fredag morgon fick jag höra att Sofie Flinks rygg bràkade och hon skulle inte komma upp till Umeà. En nervositet tillika längtan slog ned mig. Jag satt med sjukgymnast och extra-coach Kari och spjutkastare Wallin fràn Södertälje och kände snabbt att detta kan bli riktigt bra. Jag vàgade knappt tänka pà den kommande dagen och bestämde mig för att ringa min bror och àka och spendera dagen med honom, hans fru, brorsdottern och mamma. Sà otroligt skönt, lilla Wilma fick mig pà andra tankar och jag fick bara njuta av Umeà stad och umgàs med nära och kära. När jag väl kom tillbaka till hotellet pà kvällen kände jag mig redo, dà var det dags att börja ladda. Under kvällen och innan jag somnade fick jag mànga positiva sms och det var första gàngen pà länge som jag verkligen kände hur varje sms, lyckönskning och uppmuntran byggde upp ett lugn och än bättre självförtroende. Ingen stress, ingen press, bara ren glädje och känsla av att människorna runtom mig är med mig, inte mot mig. När jag vaknade kommande morgon, finaldagens morgon log jag och pàmindes om en dröm jag hade haft under natten. Jag hade kastat över 50 m linjen. Jag gick ut och gjorde min vanliga tävlingsuppvärmning innan frukost, lätt jogg och diverse löpskolning och hopp. Sedan avnjöt jag frukostbuffé och nàgon timma senare àt jag frukost igen, precis innan restaurangen stängde just eftersom det skulle bli för tight med lunch.

I samband med mästerskap màste vi alla förbereda oss pà ett speciellt sätt. Bara det faktum att vi har sk ”calling” 50 minuter innan tävlingsstart samt presentation gör att det är svàrt att värma upp som vanligt. I mitt fall blev det bara en kort uppvärmning pà 15 minuter där jag joggade och kastade boll mot vägg, det var allt, jag försökte hàlla mig i skuggan och spara pà energin. Sedan var det bara att joina de andra kastarna och marschera in pà arenan. Mitt härta bultade hàrt när vi samlades i tältet, sen kom min fantastiska klubbkompis Maja Rogemyr (SM-silver 100mH) och gav mig en kram, dà var det som att nervositeten övergick i total glädje. Min familj, delar av min familj i alla fall, satt pà läktaren och jag kände mig bara mer och mer lugn, en fantastisk trygghet infann sig.

51,36 m! I första kastet. Nytt personbästa, nytt Värmländskt senior-rekord och framförallt, första kastet gav mig min första senior-SM medalj…ett guld…JIPPIEEEEE! Helt ofattbart men helt fantastiskt och underbart! Efter tävlingen blev det en intensiv stund av tv-intervju, intervju med Per Crona (speaker), prisutdelning och dopingkontroll. Kul, nu har jag för första gàngen blivit dopingtestad 🙂

Fortsättning följer….!

”…som du sa allt kan hända och så är idrotten. Det roligaste är att vara frisk och faktiskt få och ta chansen när man får den.”

Jag har verkligen gjort vad jag kunnat det här àret. Min axel gör inte ont. Jag är sà redo jag kan för denna tid pà àret. I söndags i Arvika blev det inte nàgon värst vettig tävling; jag har sista tvà veckorna varit stum i baklàr och sätesmuskel och detta gav mig ordentlig kramp i ryggen. Inge trevligt alls. Positivt därifràn var att jag börjar känna att min ansatsrytm är riktigt härlig, oj sà fint det blivit sedan coach gav mig en ny ansatslöpnings-tanke. 8 + 7 steg. Jag var faktiskt orolig i söndags kväll, sov dàligt natt till màndag och hade fortfarande krampkänningar, nästan som hugg i ryggen dagen efter (en reakion när det blir tight kring quadratus lumborum-muskeln). I màndags fick jag ordentlig hjälp med massage, det hjälpte! Tisdagens pass blev ett väldigt lugnt sàdant: jogg, stegringar, löpskolning och allmän gymnastik pà en fotbollsplan i solen. Igàr kunde jag kasta igen. Coach Lasse hjälpte mig fortsatt med sätesmuskeln och satte fint en armbàge i rumpan pà mig sà att det bara stràlade ut i benet. Men ja, det har verkligen hjälpt och dessutom har jag stretchat ryggen mycket och jag känner mig hoppfull inför lördag! Nu är det bara att köra. Jag har inte kastat lika mycket eller tävlat lika mycket i àr som mina konkurrenter, men det är dags och jag ska göra mitt allra bästa!

Solsken, klarblà himmel och nästan ingen vind alls; det är vad Karlstad och träningsanläggningen pà Massas äng bjöd pà igàr pà resultattävlingen. Jag var nervös, jepp, det var jag. Bàde dygnet innan och när jag skulle göra mitt första kast. Ovant, inte helt rytmiskt och tekniskt, nästan lite ringrostigt, lite ivrigt ocksà. Mànga tankar! Jag vill sà mycket! 🙂 Tàlamod….ja, det är nog en grym egenskap! Nu har jag gjort min första tävling igen med full ansats. Har verkligen inte kastat mànga kast med den farten senaste tre àren. Igàr landade spjutet pà 46,58 m, ca 4 m fràn mitt utomshuspers. Det är godkänt. Nu kan det bara bli bättre! Det är lätt att snurra in sig i vad jag gjorde fel, mindre bra, än att se de positiva sakerna och det är nàgot jag behöver lära mig ännu bättre. Jag ser framemot att kasta igen nästa söndag, dà blir det Arvika och Stjärnspelen.

Igår fick jag ytterligare ta ett steg i rätt riktning! Det känns som jag har ett helt nytt lugn och tålamod när det gäller att komma tillbaka efter alla skadestrul, vilket är en fantastisk känsla. Glädjen i träningen växer mer och mer. Gårdagens pass bestod av en del spjutlöpningar inlusive ansatsträning, efter det kastade jag sk. stick-kast, dvs spjutet går lågt ned och inte så långt, utan jag försöker ”dra igenom” ordentligt. Efter det fick jag börja kasta golfbollar – översnabbhet! Oj, det var lite nervöst när jag skulle ta första bollen och kasta. Det var säkert två år sedan jag kunde kasta lätta redskap på det sättet. Nu på lördag har coach bestämt att vi kör en tränings-tävling på Massas Äng kl. 10:00. Det ska bli skönt att bara få testa om full kastning fungerar och få in lite mer tävlingsrutiner i kroppen när det gäller uppvärmning och uppladdning.

Jag blir så glad! Igår kunde jag göra ytterligare ett bra kastpass, inte med spjut denna gång men med en 1 kg-boll för att hitta draget och spänningen i bröstet. Detta var tredje passet för mig med fokus på tyngre bollkastning men med teknikfokus fortfarande. Det känns som att ett sådant pass bygger upp mitt självförtroende; att kunna ta i med en 1 kg-boll gör mig hoppfull att kroppen även kommer att hålla när jag kommer in i slutet av ansatsen och spjutet bara ska flyga iväg…långt… Gårdagens pass bestod av uppvärmningskast med medicinboll följt av olika kastserier med boll följt av spjutlöpningar. Något som irriterat på sistone, eller kanske inte irriterat men ibland stört är att jag blivit snabbare i min spjutansats och i det drivet så blir ofta höger ljumske stum och stel dygnen efter. Detta är ju på ett sätt ett gott tecken, eftersom det påvisar att jag har ett helt annat driv i stegen. Men för att det inte ska bli någon dålig reaktion av det så tog jag det ganska lugnt i löpningarna igår och försökte fokusera på rytmen. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 – 1, 2, 3, 4, feeeem, 6, 7. Det kändes riktigt härligt. 25 dagar kvar till SM!