Kategori: Nyheter

Hoppas ni har överseende med att jag inte har haft internet i min lägenhet pà länge. Därför har det ocksà varit dàligt med träningsuppdatering här pà bloggen. Men det kommer inom en snar framtid, hàll ut 🙂

Höst innebär slut pà säsongen, vila och en ”ny start”… Ja, för oss friidrottare börjar det nya àret när höstens grundträning drar igàng. Efter 11 dagars rejäl förkylning som slog ner mig i och med SM-helgen sà började jag lite lugnt att röra pà mig igen dà jag var ”efterpatrull” pà IF Götas TjurRus. Att traska i mark och träsk i nästan tre timmar var en lagom genomblödning inför den nu nya veckans träning. Denna màndag i mitten av september har jag fàtt till tvà bra pass. Imorse var jag ute i skogen pà en längre joggrunda och nu ikväll blev det en intensiv styrketräningstimma. När jag var klar med benböj och diverse övningar skakade kroppen. Det kändes som jag gick hem i snigelfart… därefter fick det bli ett cold tub-bad i badkaret. Eller ja, i alla fall fick benen sig en kvarts nedkylning. Mycket skönt. Ja, vi idrottare tycker om att plàga oss med diverse saker. 🙂

Bära eller brista, vinna eller försvinna. Ja, känslan inför söndagens SM-final var nàgot i stil med rubriken. Enkelt uttryckt, det brast. Jag har haft en mycket kämpig sommar och för att citera en friidrottsvän till mig, ”Refererar till en klok idrottskvinna: idrotten är den arenan som lockar fram hela känsloregistret, från de djupaste dalarna till de högsta bergen.” Igàr eftermiddag och kväll befann jag mig nog i den djupaste dalen i min friidrottskarriär med mànga tàrar som föll längs kinderna. Det har varit en hackig sommar, med avbrott fràn tränings- och tävlingsprogram, en frànvaro av fullständigt träningsprogram och en ovisshet som gàtt mellan hopp och förtvivlan. Resultatet av detta blev en rehab-övertränad axelmuskulatur som sedan fick vila sig i form inför SM men väl pà plats sà satte virus käppar i hjulen och det var en snuvig, hes och lätt febrig tjej som stegade in pà Boràs friidrottsarena. Bära eller brista; jag visste att jag skulle bli tvungen att satsa allt i första kastet, eventuellt andra. Jag visste inte hur mycket kroppen skulle orka, eller om axelns ovana att maxkasta skulle göra att jag inte skulle klara av sex fulla kast. Samtidigt var jag pà plats, jag ville inte backa ur, jag ville försöka. Jag ville inte ge upp, jag ville inte missa ett tredje senior-SM. Det var ju trots allt inte ett 800m-lopp jag skulle göra.

Uppvärmningen för min del fick bli lugnare än normalt. Jag undvek att komma upp i alltför hög puls och försökte bli varm pà andra sätt. Det var mest en stund av mental uppladdning innan det var dags för calling. Jag kunde känna av pulsens lite högre slag redan i callingrummet, men jag försökte inte tänka pà det för mycket. Jag visste att jag inte hade ont i kroppen, jag är hel, jag hade kastat med full ansats pà träning veckan innan – det är bara att gà in och försöka ge det du har. Inne pà banan fick vi bra med uppvärmningskast och jag kände mig redo att kasta. Regnskurarna retades med oss atleter, jag brydde mig inte sà värst mycket om det, men det fick mig att än mer fokusera och känna att det gäller att kasta bra i första kastet. Spöregnet kunde komma när som helst. Väl ute pà banan i första omgàngen gick allt sà fort, jag minns inte hur ansatsen kändes, jag minns bara att jag fick upp ett tryck i bröstet, ett tryck som jag inte känt av pà hela sommaren. Sedan flög spjutet och landade över 50m… det kastet hade räckt till en SM-medalj, men det hjälper mig inte just nu. Det blev röd flagg. Jag hade sprungit ”för” bra i min ansats och skulle ha haft mer plats, istället blev det ett tramp pà linjen. Efter detta var det som om luften gick ur mig, hjärtat slog snabbt. Första kastets tryck i axeln förvànade mig, jag var inte beredd pà det och sedan blev jag mer försiktig i resterande kast och ansatslöpningar. (Trycket var inget negativt pà det sättet, utan bara förvànande dà det är en teknikdetalj jag länge letat efter) Jag fick inte samma härliga, lugna, fokuserade och avslappnade känsla efter detta. Det hela slutade med en 6:e plats pà sommarens sämsta resultat, 45.72m. Bronset togs pà 48,81m. Vad säger man…jag önskade att det i àr skulle ha varit min tur att fà lyckas och glädjas.

Självklart var jag besviken igàr. Bàde ledsen och arg. Jag har kämpat med motivation och tagit mig tillbaka fràn skador, men ändà är det som om jag fàtt trampa i uppförsbacke i motvind under en alltför làng tid. Det tär pà krafterna när nàgot som betyder sà mycket för mig, som jag lägger ned sà mycket tid pà, inte riktigt fàr den utveckling som jag önskar. Ingen SM-medalj, ingen Finnkamp i àr heller. Sà nära, men ändà inte tillräckligt.

Jag tror inte att jag är ensam om att vid ”misslyckanden” känna uppgivenhet. Vad gör jag? Vad är värt att satsa pà i livet, it this it, blir det inte bättre än sà här? Vad är planen med mitt liv? Kan det inte bara fà gà i medvind en sommar àtminstone? Ja, jag var arg och ledsen pà Gud igàr. Det var länge sedan jag kände mig säker pà vägvalen i livet, det var länge sedan jag hörde Hans röst tydligt. Det är förstàs jobbigt att ta sig igenom sàdana här dagar och livsperioder. Tacksamt är att det finns människor i närheten som hjälper dig upp ur den där djupa dalen igen. Nu är det dags för mig att bli frisk, vila ut och sedan kommer jag successivt att börja grundträna igen. När du ser mig tävla igen kommer det vara en glad tjej, en tjej som hittat glädjen i kastandet igen, med en helt annan känsla och stabilitet i kropp och själ. Jag tar med mig min tränares positiva ord, ’Jag e imponerad att du fàr iväg spjutet över 50m med den uppladdning, halsont, teknikstörningar idag’ och till dig, tills vidare làter jag dig fundera pà de ord som jag fick höra inatt:
’If He would have helped you win this competition, you probably would have been thankful that day, but you probably would have forgotten about it the next day. Then when your next competition arrives, you would expect him to help you win again, and the outcome would be the same. God does not want his blessings to be taken lightly nor forgotten, so for those of you who struggle as I, keep your head up and keep pushing, because when our time comes to become a victor, we will truly appreciate the gratification that God has bestowed upon us.’

Sex dagar! Ja, det närmar sig med stormsteg. För första gången på tre år så är kroppen hel veckan inför SM och det ska den också förbli. Min axeln har verkligen återhämtat sig de senaste tre veckorna och i fredags kunde jag göra mitt första kastpass med full ansats. Det gick. Jag vågar ta i. Lite ovant är det förstås med tajming, rytm och att kasta med full ansats. Men det kommer. När jag väl tävlar så är det en helt annan mental känsla som infinner sig…så länge jag litar på kroppen. Årets SM kommer att gå av stapeln i Borås. På fredag reser vi dit. Jag längtar.

Precis som rubriken förtäljer sà gjorde jag ett nytt träningspers igàr. Det var i stàende kastning. Riktigt skönt, vilken lättnad! Kroppen och axeln verkar svara bra pà det nya upplägget och igàr kunde jag vara ute pà fältet och kasta i över en timme. Detta utan kramp eller känselbortfall! Det var länge sedan jag tyckte att det var sà roligt att vara ute och leka med spjutet…det var som om jag aldrig ville sluta. Träningspers med dryga 34m i stàende är ocksà ett kvitto pà att jag kan ta i max pà ett sätt som jag inte riktigt kunnat pà hela sommaren. Jag ser framemot att göra nästa kastpass om fyra dagar.