Tävlingssäsongen är över och även i år fick jag avsluta tillsammans med landslaget i friidrott i och med Finnkampen. Detta år på Stockholms stadion. Fjärde året i rad, det känns riktigt kul att ha haft en stabil nivå nu i några år 🙂
Solen lyste med sin frånvaro under helgen som gick. Det var både blåsigt och kyligt denna septemberhelg. Men vet du, landslaget gjorde något historiskt! På damsidan vann vi med hela 55 poäng mot finska laget, en historiskt överlägsen seger, riktigt bra! Även herrlaget vann mot det finska laget. Stämningen var på topp, om än så lite halvfyllda läktare. Vore ju riktigt kul att svensk friidrott skulle lyckas fylla hela stadion framöver.
När det kommer till min individuella insats så är jag inte helt nöjd. Sista veckorna på säsongen kändes kämpiga för mig, mentalt trött och en nacke som envisats med att låsa sig. Inför tävlingen på lördagkvällen kändes det ändå, måste jag säga, väldigt bra. Benen var pigga och jag började ana att det faktiskt kunde bli en riktigt rolig tävlingskväll. Men, tyvärr, i kylan där på stadion i samband med inkastning fick jag som en låsning i nacken, det började helt stumna till. Riktigt segt. Efter det var det svårt att kasta långt, min högra arm, kastarmen, blev liksom kraftlös. Det blev en tuff tävling för mig och det kändes som att det blev en ”skittävling”. 50,33 m som bäst. Jag var besviken, det var jag. Jag ville så mycket mer denna säsong. Jag ville ta det där klivet upp, speciellt när inledningen av säsongen kändes så bra. Jag vet att jag har höjt min lägsta nivå, men ja, idrottare som jag är så är det svårt att nöja sig. Jag vill mer och jag kommer fortsätta kämpa för det 🙂