Elisabeth Lithell

Jag vill skriva detta inlägg eftersom jag fått flera lyckönskningar inför Karlstad GP och tillika förfrågningar om jag skall vara med och tävla idag. Vädret är fint och självklart hade jag velat tävla – men damspjut finns inte med, varken på huvudtävlingen eller förtävlingen. De senaste fyra åren har jag önskat till min klubb att det ska få finnas spjut för damer. Traditionen sedan Patrik Bodéns tid har varit att det är herrspjut som funnits med på dagsprogrammet. Sedan dess har Göta inte riktigt haft något stort affischnamn inom spjut. I och med mitt SM-guld från förra säsongen fick jag nytt hopp, hörde av mig till sportchefen igen och önskade att damspjut skulle prioriteras, om så på förprogrammet. Kanske att det skulle gå igenom då jag var den första på damsidan på över 30 år att ta hem ett SM-guld till min klubb i grenen spjutkastning. Tyvärr. Jag fick höra att större affischnamn på herrsidan gärna ville komma och tävla och då Sveriges största namn på damsidan i spjut (Sofi Flink) haft skadebekymmer så var det inte värt att ha damspjut. Jag kan inte undanhålla att det gjort mig besviken och ledsen att aldrig få tävla på hemmaplan eller ”visa upp mig” på banan i Karlstad där vänner och sponsorer finns. Har jag ens en hemarena? Så som det är nu får vi kastare träna på fältet vid polishuset då gräsplanen på Tingvalla inte får förstöras utan hålls fin för fotbollen. Jag vet mycket väl att jag ännu inte är ett jättestort affischnamn friidrottsligt, men det är också ganska tufft att kämpa på i den där gränsen mellan att ta steget från sverigeelit till internationell elit. En sådan tävling som en Grand Prix-gala på hemmaplan skulle verkligen kunna vara den där extra motivationskicken för att ta det klivet upp och få möta bättre kastare. Jag tycker det är svårt. Göta växer mer och mer som arrangörsklubb, men ibland kan det kännas som att deras egna elitaktiva hamnar i kläm och inte uppskattas till fullo.

Jag kämpar vidare och letar efter andra tävlingar att vara med på!

”Det starkaste trädet växer inte i skydd av skogen, utan det står på öppet fält där vindarna blåser och böjer det, kröker det tills det växer och blir starkt. När du ser någon som är stark, så vet att vägen du måste gå för att nå fram till samma punkt inte är den soliga vägen, där blommorna ständigt prunkar, utan den vägen är brant, stenig och smal. Helvetets vindar hotar att blåsa omkull dig, de vassa stenarna sårar dig, de skarpa törnerna sticker din panna och de giftiga ormarna väser från alla sidor. Det är sorgens, glädjens, lidandets, tårarnas, leendets och prövningarnas väg. Det är också segrarnas, mödornas, farornas, slagens, förföljernas, missförståndens, bekymrens och nödens väg. Det kan hända att du ryggar tillbaka för prövningens svåra storm – men gå in i den! Tron växer i prövningen.”

Denna vecka har bestått av mycket bilåkande! I tisdags eftermiddag bar det först av mot Söderhamn där Götas damlag övernattade på en camping i Mohed. På onsdag morgon kördes sedan sista biten till Sundsvall där en dags tävlande väntade. Omvartannat var det riktigt soligt och varmt, vissa stunder mer blåsigt och även lite regn kom det på kvällen. Det blev en lång dag och detta på grund av att tävlingen inte kom igång i tid. De hade tydligen problem med kastburen och den var inte iordninggjord korrekt säkerhetsmässigt vilket gjorde att släggkastarna inte kunde komma igång då trestegshopparna hoppade i närheten. Tiden tickade på och vi fick veta att spjuttävlingen troligen skulle komma att starta en timme senare än planerat, 18.30 istället för 17.30. Efter att ha ätit lite mera mat för att orka kvällen blev det snabba förändringar, när släggkastningen väl var avslutad ville de att spjutkastarna skulle kasta före de tävlande i diskus. 16.40 fick vi reda på att spjuttävlingen skulle igång 17.15. Det blev en snabb och lite stressad uppvärmning, det kändes i atmosfären att många aktiva var missnöjda. För min del gick tävlingen helt okej. Jag tog hem 6 poäng till Göta i och med en grenseger. Det var otroligt skönt att få vinna och tävla igen efter den elaka virusattacken. Jag märkte dock att kroppen inte riktigt hade samma ork, efter fyra kast valde jag att stå över i femte omgången, sedan satsade jag på ett sjätte kast men det blev inte längre. Svårast var nog också att hantera motvinden, bra träning! Slutresultatet blev 45.98 m. Glädje var det i alla fall när ett lag-SM brons togs! Heja heja! 🙂

21.30 var den gemensamma middagen uppäten och då var det bara att sätta sig i minibussarna och rulla hela vägen hem til Karlstad. 04.30 kom jag i säng, kom upp vid halv elva och strax efter lunch åkte jag vidare till Göteborg. Denna helg avgjordes Världsungdomsspelen i Göteborg, en tävling som brukar locka ett stort antal friidrottare. När jag var yngre tävlade jag ofta där, sedan har det varit annat som kommit emellan på senare år, men i år var det dags igen. Det blev visserligen ganska spontant och jag bestämde mig rätt sent för att göra ytterligare en tävling under samma vecka då coach Lasse ändå skulle vara på plats. Detta gjorde att jag tog fredagens tävling lite mer som en träning för att få kasta på tävling med full ansats. Allt bilresande och stillasittande hade dock gjort sitt och jag kände mig både mentalt trött och trött i ryggen. Jag är inte direkt den som gillar långa bilresor, utan ofta känner jag att jag blir trött och stum i rygg och sätesmuskulatur. Jag kände så också på tävlingen att kroppen i den heta solen inte var helt hundra. Redan i uppvärmningen märkte jag att jag inte riktigt orkade stå emot i sista steget och stämbenet. Det blev en bronspeng även från tävlingen i Göteborg. Ett mindre bra resultat, 44.21 m, men men, det är en ny dag imorgon! 🙂

Jag undrar vad det är som gör att många av oss elitidrottare känner press? Många gånger är det inte den yttre pressen, från andra eller sponsorer, som är tyngst utan kanske snarare den inre pressen. En i många fall sjuk press som vi sätter på oss själva. Jag är nog i alla fall en av dem. Jag är ganska hård mot mig själv och förväntar mycket av mig själv. Kanske för att jag känner att jag kan bättre. Det är bara dock lite för lätt att hela tiden pusha framåt och glömma bort att njuta av idrotten och prestationerna. Jag önskar och vill själv i sommar bli bättre på att njuta av min idrott och att jag faktiskt är en av Sveriges bästa spjutkastare.

Spännande inledning på 2015 års säsong! Som sagt, en idrottskarriär går sällan spikrakt fram eller uppåt. Lagom till midsommar blev jag attackerad av en ”trevlig” (hemskt otrevlig, fy, det värsta jag varit med om!) och allvarlig virusinfektion och fick besöka Akuten. Jag måste ha verkat lagom borta då jag fick ett band med mitt namn runt handen… Efter några dygn med röda utslag på kroppen, dundrande huvudvärk och muskelvärk deluxe är jag nu uppe på benen igen. Tänk att det kan vara så gott att kunna äta mat igen, dricka vatten och ta en promenad! Tack till min älskade Micke som stod ut med sjuklingen under de värsta dygnen. 🙂 Och till mina kära konkurrenter där ute, njut av tävlingarna i min frånvaro, vi ses lite senare i sommar! 😉