Elisabeth Lithell

För dig som följer mig här pà bloggen sà fàr jag ursäkta att det dröjt ett bra tag innan jag gjort en ny uppdatering. Den främsta orsaken till detta är att jag och pojkvännen har roat oss med att flytta till en ny större lägenheten sà under en mànads tid har jag levt bland flyttkartonger och haft begränsad tillgàng till internet.

Det blev en tidig start pà dagen dà jag bestämde mig för att göra en timmes morgonpass pà Södertälje IP innan avfärd mot Arlanda. Det var en riktigt härlig morgon trots regn i luften. Det var bara sà skönt, det var bara jag och vaktmästarna pà plats plus en familj harar (vildkaniner?) som gömde sig under läktaren men som kikade fram med jämna mellanrum. Anledningen till att jag gjorde ett stopp i Södertälje var att jag besökte sjukgymnast Kari igàr och fick en del nàlar satta i min axel plus massagebehandling pà det. I nuläget känns axeln enormt mycket bättre än för en mànad sedan och jag känner mig inte orolig inför söndagens student-VM kval. Det kommer bli en helt fantastisk upplevelse att fà korsa gränsen till Ryssland och stiga in i detta annorlunda land. Igàr kväll hade jag väldigt svàrt att sova, en viss nervositet làg över mig, resfeber? Ja, kanske. Jag tror nog jag var mest nervös över att inte köra fel och inte fastna i köer i Stockholm. Pà grund av detta sàg jag ocksà till att gà upp tidigt för att inte känna mig stressad. I skrivande stund sitter jag pà flygplatsen. Bagaget är incheckat och jag sitter i närheten av min gate, F58. Mot St.Petersburg!

Jag vill passa pà att tacka AVIS och Niclas som gör det möjligt för mig att resa sà smidigt mellan tävlingar och flygplatsen. TACK!

”Love is what we are born with, fear is what we learn”

I lördags förberedde jag mig för att tävla i Kil. Jag har alltid gillat att tävla där. Deras spjutbana är snabb. Vädret är för det mesta soligt och vinden bra. Jag har många minnen ifrån tävlingar på denna arena. De flesta minnena är bara glada sådana (som att jag efter varje tävling i Kil åkte och köpte godis med pappa i butiken där man kunde hyra film), men i lördags var det däremot ganska så mycket jobbigare.

För dig som inte följt mig så länge så har jag innan denna säsong dragits under en längre tid med ett axelproblem. Det började smyga sig på under sommaren 2011, vilket gjorde att jag fick avbryta den säsongen. Under ett år kämpade jag med att få bra hjälp, men utan större framgång. Säsongen 2012 gick likaså till spillo. Efter att ha jobbat riktigt bra med rehabilitering under våren så inleddes säsongen troligtvis lite för tidigt när jag gick ut och kastade på lag-SM i Göteborg. Redan i första kastet smällde det till och axeln drog ihop sig som i kramp. Det tog lång tid innan jag på ett normalt sätt vågade röra armen bakåt i en cirkelrörelse. Tack till Marie Ferré som den sommaren fick mig att börja träna mycket ryggsim; detta lurade min hjärna och till slut kunde jag göra bakåtrörelsen stående och vevande i luften. Jag jobbade sedan vidare med sjukgymnast Kari och fick riktigt bra stärkande övningar samtidigt som jag på detta fick bra behandlingar och massage.

Under hösten och vintern, även våren, har det gått riktigt bra för mig. Jag har kunnat ligga på en bra nivå med kastträning och prehab liksom kontinuerlig vila och förebyggande massage. Vad min baksida axel däremot inte fått ”träna” så mycket på är att på en hög intensitet maxkasta. Egentligen är det ju två år sedan jag på riktigt kastade max. För mig är det ofta stor skillnad mellan tävling och träning. Vad som nu ”hänt” är att jag blivit ganska stum och stel i muskulaturen kring skulderbladet och latsen i och med att säsongen på riktigt dragit igång. Detta gjorde att jag i förra veckan fick avbryta tävlandet på grund av en strålande känning ut i handen: triggerpunkter och stelhet som i kombination inverkar. Jag är inte skadad. Jag är inte svag eller orörlig. Jag har däremot insett att jag nu under tävlingssäsong måste vara än mer noggrann. Jag har kämpat på riktigt bra och tagit mig ur skadeperioden. För mig handlar det om att inse och acceptera och rentav tänka att jag kanske inte är 100-procentig ännu för då blir jag än mer försiktig och ser till att sköta mig bra även under sommaren. Visst är det så att jag som tävlingsmänniska vill se resultat. Efter att han inlett säsongen med nytt personbästa så vill jag självklart ha än mer. Men Elisabeth, stressa inte. Detta har jag insett idag. Acceptera att du fortfarande måste jobba mycket med stretch, simning, prehab och behandlingar. Du kommer fixa detta.

Ja, det svåra är bara att acceptera. Att inte känna misslyckande. Att inte bli rädd och orolig att det ska bli som förut då jag vaknade flera gånger per natt och fick vända mig för att jag inte kunde sova på min högra axel (så var det när jag var skadad). Min pojkvän sade till mig efter tävlingen i lördags, när jag grät mot hans axel, att han är stolt över mig; stolt över att jag efter två kast valde och kunde ta beslutet att avstå de ytterligare fyra kast som vi hade. Idag, några dagar efteråt, när mitt huvud och mitt mentala jag har fått fundera, så är jag själv glad över att jag inte påfrestade axeln mer. Det kommer viktigare tävlingar längre fram i sommar. Framförallt har jag lärt mig att under tävlingssäsong måste jag bara sköta massage och ”genomblödning” av kroppen än noggrannare. Så kanske var denna föregående vecka en påminnelse till mig så att jag kommer ihåg att ta hand även om latsen, ja, latsen ja glöm inte att stretcha den, så att jag kan få en hel säsong.

Hur som helst, för att inte stressa och ge kroppen chans att återhämta sig lite och få in några extra behandlingar så kommer jag troligtvis att avstå Foksam Challenge i Uppsala. Beroende på när jag känner mig redo så kanske jag letar upp en annan tävling under midsommarhelgen.

Det är okej att bli ledsen. Det är okej att bli frustrerad. För mig är det bara ett tecken på att det jag håller på med är viktigt för mig. Än har jag inte gett upp.

Jag har inget emot att reportrar/fotografer befinner sig pà tävlingsbanorna, innanför arenastängslet, men jag önskar att vissa inte betedde sig som om de ägde stället. Tvà av Götas duktiga höjdhoppare tävlade idag i Kil och där och dà befann sig tvà fotografer med sina stora kameror som ville fànga varje hopp pà bild. Jag har inget emot detta, det är kul att mina vänner uppmärksammas i media! Men snälla, ska en idrottare som värmer upp för att tävla behöva höra ”kan du flytta pà dig!”. Vad hände med ”ursäkta”? Detta hände mig, jag blev lite smàtt irriterad och det ledde till att jag istället inte brydde mig. Min tävling skulle dra igàng om tio minuter och jag hade all rätt att springa med mitt spjut pà spjutbanan och kasta in mig. Om denna SVT eller NWT fotograf sà gärna vill ha bra bilder, ja, dà är min hälsning: visa lite respekt och hyfs sà kan jag snällt flytta pà mig, annars fàr du nog skaffa dig en helikopter och fota ovanifràn om du tycker att det inte passar dig att en idrottare värmer upp pà tävlingsbanan innan tävling. För om du inte redan förstàtt det sà kommer du nog i fortsättningen ocksà ha andra friidrottare som befinner sig ivägen för din avancerade kamera och dà kära fotograf sà är det nog du som fàr anpassa vinklarna om du ska fà fortsätta fota pà innerplan.

Sà här kan det ocksà gà… fem kryss och ett eget val att stà över ett kast. Igàr var jag i Södertälje för att tävla pà Kringelspelen. Det var riktigt varmt och soligt med en lätt vind; riktigt härligt, det skulle bli sà kul att kasta.
Som idrottare fàr du ibland utstà dagar dà kroppen inte svarar, dà kroppen känns matt och inte i form. Rena skitdagar (ursäkta ordvalet). Men en sàdan dag hade jag igàr och det var inte alls roligt. Huvudet vill kasta làngt medan kroppen vill sova och vila. Det hände ingenting. Känslans fanns inte där, jag hade svàrt att träffa rätt i ansatsen och dà pàverkades självklart kastningen likasà. Att resa iväg för att tävla och sedan fà en sàdan tävling är riktigt jobbigt mentalt, men jag vill inte spekulera alltför mycket i vad som hände och vad som var fel; om nàgot var fel i uppladdningen eller om det bara var en av dom där dàliga dagarna… ju mer jag tänker pà det desto större blir gropen och ju längre tid och jobbigare blir det att krypa upp och ladda om. När coach Lasse och jag kom hem igen fick jag en genomgàng av axeln, massage och jag insàg ocksà hur ordentligt stum och stel jag var. Självklart kan detta ha varit nàgot som inverkade ocksà och gjorde mig spänd. Bara att ta nya tag.

Ett stort tack till Niclas pà AVIS Karlstad! Jag säger välkommen till gänget och stort tack för att Ni tror pà mig. Att samarbeta med en hyrbilsfirma kommer att underlätta enormt mycket för mig; det gör det nu möjligt att smidigt resa fram och tillbaka mellan tävlingar. Tack !