Igår satte sig min träningskompis Carolin Näslund och jag oss på tåget mot Växjö. Att åka tåg till Växjö är inte helt smidigt, på vägen ned hade vi byte i Göteborg men nu på hemvägen väntar byte i Alvesta, Linköping och Katrineholm.
Det är ganska få som tävlar vintertid i spjut och hellre satsar på att träna inför sommaren. Min inställning har dock förändrats lite senare år, mycket på grund av att jag njuter av varje tillfälle att få kasta på riktigt efter några skadedrabbade år. Dessutom är det lite skönt att bryta av allt tränande med att känna på tävlingsnerverna. I Karlstad kan jag inte få ut min fulla ansats utan vintern består av ganska mycket bollkast och spjutkastning in i nät. Jag hade hoppats på att få kasta med full ansats i Växjö, men banan sträckte sig inte ut på gräset, istället fick jag påbörja min ansats utomhus och utkastet skedde i portgången i början av inomhusfotbollsplanen. De öppnade upp en port och lade ut en ca 1m bred matta som jag kunde starta på, därmed startade jag min ansats utomhus. Ansatsen idag fick jag korta ned ca 20 fot. Dessutom vågade jag inte riskera något då det blev lite kallt, så jag tävlade med ganska mycket kläder jämfört med en solig sommardag. Hur som helst, till resultat, det brukar de flesta tycka är det viktiga: jag vann med ett kast på 48.45 m. Nej, jag vill verkligen kasta över 50 m och längre än så. Däremot kan jag ha lite svårt att tagga till när ingen direkt utmanar mig och kastar längre. Jag är i alla fall tacksam över att få ha sett spjutet flyga igen, jag är också glad över att jag är frisk och inte skadad. Denna tävling kändes mer som en träningstävling. Lite som ett första kvalitetspass utomhus sådär på våren och med den känslan och att det är februari, så kan jag inte vara för missnöjd med ett resultat 3 m under personbästa. Sen vill jag alltid kasta längre. Teknmässigt fungerade det inte klockrent idag, delvis är det rytmiskt lite svårt att med kort varsel ändra ansats men mitt största problem var nog att jag inte riktigt attackerade ordentligt på slutet, utan var lite försiktig då jag kände mig lite inträngd i utkastzonen i och med att väggen är ganska nära och öppningen inte överdrivet stor. Jag öppnade upp mig lite för tidigt i alla fall.
Efter tävlingen lekte Carolin och jag lite och tävlade i att stå på händer. Carolin blev idag 2a på resultatet 42.12 m (Carolin är 17 år och har inte gjort så många tävlingar med 600 g spjutet). Hon är nog den härligaste träningstjejkompis jag haft…jag skrattar väldigt mycket i hennes närvaro och då är det också mycket lättare att slappna av. Dessutom får hon mig att snabbt komma över ett misslyckat resultat eller annat och kämpa vidare, se framåt, vilket är fint. Jag blev fångad av dopingkontrollanterna och därmed fastnade jag på arenan en längre stund. Jag behövde inte alls gå på toaletten när de kom, så då fick jag börja dricka massor med vatten, efter två liter och drygt en timma kunde jag lämna ett prov. Det var andra gången jag fick lämna prov för dopingkontroll.
I mitten på mars avgörs en kasttävling i Leiria, Portugal. Självklart skulle jag vilja åka. Svenska friidrottsförbundet skickar två aktiva per gren. De har redan tagit ut Mathilda Elfgaard som kastade 46 m i januari. Hon tävlade inte idag pga av problem med en axel. Jag tycker det skulle vara roligt att få åka iväg och tävla också, dessutom är jag i skick att kasta max. På friidrott.se står inga givna uttagningsregler, ingen speciell gräns längdmässigt så det känns som att uttagningarna inför denna kasttävling är ganska flummiga, otydligt skulle jag vilja påstå.